Exempel ur Racerbaderskan

Nu är Racerbaderskan ute på marknaden. Man kan köpa den på nätet genom tex adlibris.se
Eller så kan du få den billigare genom att beställa genom mig direkt här från sidan: Extrapris 120 inklusive frakt, mejla i så fall till camillaikarlstad@gmail.com och lämna namn och adress så skickar jag boken med en faktura
Här kommer några gratisprov:

Borgarklassens diskreta charm

”Jag har haft en underbar kväll. Olyckligtvis var det inte den här.”
Groucho Marx

Jag är ute med mitt gamla tjejgäng i Säffle. Vi sitter på en restaurang som har blivit lite av Säffles nya innehak. Maten är lika god som sällskapet och våra röster och skratt ökar allteftersom kvällen fortskrider. En av tjejerna försvinner ut för att röka. När hon kommer tillbaka så lutar hon sig fram mot mig och säger mycket diskret att skådespelaren Reuben Sallmander sitter precis bakom min rygg.

Nyfiken som jag är, så tänker jag kika lite för att få en glimt av kändisen. Problemet är bara att detta faktum har spridit sig som en löpeld mellan vännerna och plötsligt sitter i alla fall fyra av oss och försöker få en kändisglimt utan att det ska märkas.

 

Själv hör jag till de där som tycker det är lite kul att kolla in en kändis men som samtidigt inte vill låtsas om det. Dels för att jag vill vara respektfull (det kan ju inte vara kul att bli utstirrad jämt), dels för att jag tycker det är lite skamligt och töntigt att jag i vuxen ålder faktiskt tycker det är kul att se en kändis... Och därför vill jag verka helt oberörd som om jag tänkte ”jaha där var en kändis men det var väl trevligt, inte för att jag bryr mig något särskilt om det men i alla fall.”  

Den femte kompisen, låt oss kalla henne Säfflekvinnan, har inte hört något, kanske för att hon inte är så diskret av sig just denna kväll. Men hon märker ju att något är på gång så hon frågar oss vad vi håller på med och får höra att vi försökte kändisspana på Reuben Sallmander, lite diskret så där.

Den sjätte, vi kan kalla henne för Åmålskvinnan, kommer tillbaka från baren och slår sig ner på sin plats igen. Hon börjar prata. Ska berätta något för oss andra. Men ingen lyssnar. Alla försöker kika lite snabbt på kändisen bakom min rygg, då vrålar Säfflekvinnan:

Säfflekvinnan:”Det är ingen idé, dom tittar alla på NÅGOT ANNAT!”

Åmålskvinnan: ”Vad då?”

Säfflekvinnan lutar sig fram och "Viskar" lika diskret som en mistlur.

Säfflekvinnan:”Reuben Sallamander sitter där.”

 

Hon kallar honom för Sallamander! Högt och tydligt talar hon om att det sitter en ödla vid bordet bredvid. Tillhörande familjen Stjärtgroddjur.

Åmålskvinnan: ”Vem?”

Säfflekvinnan: ”REUBEN SALLAMANDER!”

Vi andra: Shhhhhhhh!

Åmålskvinnan ser förvirrad ut.

Säfflekvinnan viftar med hela armen, om och om igen:

Säfflekvinnan med dämpad mistlursröst: ”Där! Där!”

Åmålskvinnan försöker följa säfflekvinnans vevande arm, hon ser ut som om hon följer en tennismatch. Jag önskar det funnits en källartrapp under bordet, så jag bara hade kunnat kliva ner och bort. Men det gör det inte. I stället så vänder sig åmålskvinnan till mig och ropar.

Åmålskvinnan: ”Hon pratar om nån Sallamander. Vad menar hon?  Jag har aldrig ens hört talas om karln!”

Då ursäktar jag mig, reser mig upp och går till toaletten. På vägen lutar jag mig ner mot min kompis, hon som faktiskt varit diskret hela tiden, och säger:

Jag: ”Du, jag går på toaletten nu. Knacka på dörren när vi ska åka hem, för innan dess kommer jag inte ut därifrån.”

 

 

Vardagsfilosofi

 

 

Jag har precis hämtat en kebabsallad på en pizzeria jag aldrig förut besökt.

Och nu är jag lite fundersam. För när jag skulle gå därifrån så sa mannen inte ”Ha en bra dag” som många i affärsbranschen brukar göra utan han sa:

 

”Hej då, ha ett bra liv!”

 

Nu sitter jag här med salladen framför mig och funderar. Tycker han att det är för futtigt att  önska sina kunder en bra dag när hela livet kan bli bra? Eller är han så säker på att jag aldrig någonsin kommer tillbaka efter att ha ätit hans sallad så att det är lika bra att önska mig ett gott fortsatt liv?

 

 

 

 

 

Om jag vore som du...

”En normal sanning varar högst tjugo år.”

Henrik Ibsen

Uttrycket "Om jag vore som du" måste ju vara världens sämsta uttryck. Detta slog mig när jag i godan ro satt framför datorn och skrev här för några timmar sedan. Då kom Mr F in i arbetsrummet och såg ut genom fönstret där de sista solstrålarna sken över ett 15 grader kallt landskap och utbrast:

”Om jag vore som du så skulle jag gå ut och gå nu medan solen är uppe.”

Ha! Det stämmer ju inte alls, för om han vore som jag så skulle han sitta inne och dricka te och äta upp de sista bitarna choklad ur julasken och mysa över att han inte behövde gå ut. Men nu är han ju inte som jag... uppenbarligen.

 

Egentligen borde det ju heta "Om du vore som jag" eller hur? För om Mr F hade sagt: Om du vore som jag så skulle du gå ut nu, kanske slå upp ett tält i trädgården, och njuta av vintern fullt ut... Då hade det blivit mer förståeligt för mig. Men nu är ju jag som jag och inte som han och han är inte som jag. Hur som helst så hade han ju rätt i att det kunde vara bra att fånga lite av det sista ljuset för dagen. Så jag gick ut, som om jag vore som han fast som jag. Ut i den bitande kylan.

 

Och medan vinden skapade illröda rosor på mina kinder och luften samlades som frost i mitt hår så tänkte jag: Ibland kan det vara gott att göra saker som man skulle ha gjort om man varit någon annan. Jag tog några bilder för att föreviga det fina och sen gick jag in igen. Och nu sitter jag här och är jag igen.